maijak

jag hatar att känna att jag inte räcker till. speciellt när det handlar om en person som jag bryr mig väldigt mycket om. Att känna att man inte kan göra något för att hjälpa till. Det känns så jävla dåligt. När jag mådde sämst och när jag ville dö igenom tre år så fanns han alltid där, tröstade mig och pratade med mig, peppade mig och kramade mig. men jag kan ju inte göra samma sak. Kan bara sitta här och vänta känns det som. Vill stänga in oss i växthuset jag alltid velat ha, sitta där och bjuda på fika och dricka saft, röka groda och leka rymdskepp.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på högstadiet. Skrattar väl oftast eftersom allt var så jävla kul när vi fyra umgicks, gråter väl aldrig även om jag saknar det så himla mycket.
Sova på studsmattan, bli väckt av en mosbricka, leka rymdskepp, släcka alla lykstolpar på gatan där albin bodde, albins fest, rövkullen och spygubben.

haha. Nej inget blir som man tänkt sig. Men jag saknar det iallafall.